Rik jord i nya händer

E24 | 30 May 2010

Foto: Johan Persson / SVD

Anna Roxvall

Inte långt från en orubblig, polkagrisrandig betongstolpe, mitt i trädgården, vilar Jackson Owares far. Än är det många år kvar innan Jackson själv ska dra sina sista andetag, men när det är så dags, vill han bli begravd på samma plats som sina förfäder.

Området runt Yalavåtmarken i västra Kenya är hans hem, det är inte konstigare än så, tycker han.

Men det är betydligt mer komplicerat än så. Den röd-vitrandiga stolpen har gjutits fast i marken av beväpnade män, och markerar gränsen för Jacksons ägor. Resten hyrs numera av det amerikanska företaget Dominion Farms, som har startat en högteknologisk ris- och fiskfarm i närheten.

Fram till för några år sedan var marken en allmänning där byborna hämtade vatten, odlade grönsaker, lät korna beta och samlade papyrus. Nu omgärdas den av taggtråd, järngrindar och skyltar som uppmanar inkräktare att hålla sig borta.

–?Människor har levt här i över 30 år, amerikanen har varit här i sex. Vilken rätt har han att komma hit och ta min mark? De försökte få mig att skriva under avtalet, men jag såg till att hålla mig borta. Jag skriver inte under någonting, säger Jackson.

Han är inte ensam. Många av byborna intill farmen är frustrerade. Med löften om jobb och samhällsinvesteringar, fick företaget både lokalinvånare och politiker att acceptera en uthyrning av marken.

I?dag har politikerna proteströstats bort, pengarna som ­Dominon Farms betalade för överenskommelsen har ingen sett röken av och skolor och vårdcentraler är lika fallfärdiga som förut.

Däremot har hundratals familjer sett sin mark, betet, färskvattnet och ibland även sina hyddor försvinna bakom inhägnaden.

De som har skrivit på papperen har fått knappt 4?600 kronor i ersättning för att flytta, men de som liksom Jackson vägrar, har inte fått ett öre. Bara nattliga påhälsningar av polisen.

På det som en gång var en väg men numera är ett träsk – översvämmat av vatten från farmens dammar – driver Jacksons mor Mary Oware ett par magra kor framför sig. För att hitta bete åt djuren går hon flera kilometer varje dag genom den sumpiga sörjan som kryllar av välnärda malariamyggor.

–?Varför måste han odla ris här, kan han inte göra det hemma i Amerika? undrar hon och blänger mot farmen i fjärran.

För att förstå det, krävs att vi backar bandet och zoomar ut från de små byarna i västra Kenya där Viktoriasjön fuktar vindarna, till en värld där det rådde svår matkris under 2007 och 2008.

Dåliga skördar, skenande oljepriser och en biobränsleboom fick priserna på ris, vete och andra sädesslag att öka dramatiskt. Länder med stor matexport lade höga tullar på livsmedlen för att förhindra att maten lämnade landet, vilket spädde på krisen ytterligare.

Plötsligt insåg många importberoende stater att det kanske inte räcker med pengar för att trygga matförsörjningen för den egna befolkningen i framtiden.

Redan i?dag svälter en miljard människor, och bara de närmaste 20 åren beräknas efterfrågan på mat öka med 50 procent. Samtidigt minskar de odlingsbara ytorna till följd av klimatförändringarna och grundvattennivåerna sjunker.

Privata företag och investerare började å sin sida inse att det kanske inte är under jorden, utan i, som guldet finns. ”Jag är över­tygad om att jordbruksmark kommer att vara vår tids bästa investering”, konstaterade till exempel råvarugurun Jim Rogers förra året.

Han var på 1970-talet med och grundade Quantumfonden, som på tio år steg med 4? 200 procent.

Logiken är enkel: land i Afrika är billigt, avkastningen fantastisk. Och i en framtid av klimatförändringar och en explosionsartad befolkningsökning på jordklotet, vinner den som kan odla maten. Alla kan ju leva utan diamanter, men ingen kan leva utan mat.

Resultatet har blivit en kapplöpning om land, framför allt i Afrika. Siffrorna är osäkra, eftersom transparensen i många avtal är så gott som noll, men bara mellan 2006 och 2009 har medier rapporterat om förhandlingar och överlåtelseavtal om 15–20 miljoner hektar mark i fattiga länder, enligt International Food and Policy Research Institute.

Länder som Kina, Indien och rika Gulfstater, satsar på att köpa eller hyra mark i utlandet för att odla mat som ska exporteras till dem själva. Samtidigt dyker det upp investeringsfonder som gör detsamma.

Vid vägen som en gång gick tvärs över Yalavåtmarken, finns i?dag en vägspärr och ett skjul. Vakten som tittar ut känner en extra gång så att bommen är låst, innan han försvinner in igen.

Men förvaltningschefen Steve Cowell ringer upp ett par veckor senare, och ber om ursäkt för det tråkiga mottagandet.

Företaget Dominon Farms framställer ofta sin verksamhet som ett nästintill filantropiskt projekt i den utåtriktade informationen.

Vd:n Calvin Burgess ska för ett par år sedan ha kommit fram till att Afrikas matförsörjningsproblem kan lösas genom att företag som hans investerar i modernt jordbruk på kontinenten.

När Dominion kom till Yalavåtmarken pågick ingen handel i området, det fanns inga jobb och inget hopp, skriver man på hemsidan.

Men företagets närvaro har ”gjort ­underverk för hälsan, välståndet och atti­tyden hos hundratals anställda och tusentals som indirekt tjänar på cirkulationen av ­pengar”.

I en intervju i en lokaltidning i Oklahoma hävdar Burgess att fattigdomen i området har minskat med 20 procent sedan Dominion kom dit. Men det är inget som förvaltningschefen Steve Cowell känner för att bekräfta.

–?Det där med 20 procent tror jag inte alls på, jag vet inte var de har fått det ifrån. Men med tanke på att vi betalar ut en halv miljon kronor i löner varje månad så måste det ju få någon effekt.

–?Det finns säkert familjer som har det sämre nu än innan vi kom, men det finns hundratals som har det bättre. Man måste se det från ett vidare perspektiv, vi säkrar mattillgången i Kenya, säger han.

Cowell hymlar inte med att företaget har haft en del problem. Relationen till lokalbefolkningen har varit urusel, främst på grund av dålig företagsstyrning, säger han, men de senaste två åren har mycket förbättrats.

–?Och så fort farmen börjar gå ordentligt plus kommer vi att engagera oss mycket mer i samhället. Men som för alla utländska ­investerare är vårt primära mål alltid att leverera vinst till våra aktieägare, säger han.

Att just Afrikas röda jord har dragit till sig de flesta blickarna är inte så konstigt. Här sägs fortfarande finnas stora arealer obrukad jordbruksmark.

Dominion Farms hävdar att när företaget kom till Kenya var Yalaområdet i princip öde. Djur betade där och det pågick en del spontanodling, men i övrigt växte där mest lite papyrus.

Fast så ser inte alla på saken. På marken under ett par bananträd, på grusvägen som går runt farmen, sitter Margaret Akoth, 48, tillsammans med sina väninnor. Förr odlade de alla mat i självförsörjningssyfte, nu har de varken mark eller arbete.

Margaret reser sig mödosamt upp och börjar gå längs stigen som leder in bland buskarna, till hennes oklanderligt städade jordhydda. På golvet står en säng och på väggen hänger en klocka som har stannat på sjutton minuter över ett.

Här bor fem personer, Margaret visar ett foto av hela familjen från tiden då hennes man levde. Sedan pekar hon upp mot taket.

–?Det läcker. Vi brukade använda papyrus som tätning, men nu finns allt bakom stängslet. Enda sättet att komma åt det är att smyga in på natten som en del andra gör, men det vågar jag inte, säger hon.

Landjakten i Afrika har fått ordföranden för FN:s mat- och jordbruksorganisation FAO, Jacques Diouf, att varna för ett kolonialismens återtåg. Om ingen sanering sker är risken för uppror och sociala oroligheter stor. På vissa platser är konflikten redan ett faktum.

I Madagaskar tecknade till exempel det sydkoreanska bolaget Daewoo ett 99-årigt avtal om att få bruka hälften av all odlingsbar mark i landet, för export till Sydkorea, trots att Madagaskar knappt producerar tillräckligt med mat för att föda sin egen befolkning.

När människorna insåg vad som var på väg att hända, avsattes presidenten av militär och uppretade folkmassor. Avtalet ligger nu på is.

FAO konstaterar också i en rapport från förra året, att det finns väldigt få bevis för att de investeringar som hittills har gjorts verkligen har gynnat mottagarländerna.

Ändå ställer sig organisationen positiv till direkta internationella jordbruksinvesteringar i fattiga länder, om de görs på rätt sätt.

–?Att jaga bort folk utan kompensation för att etablera mekaniserat jordbruk utan behov av manuellt arbete, är motsatsen till utveckling, men Afrika är i desperat behov av investeringar i jordbruket. Om rättigheter för herdefolk och landsbygdens fattiga tas tillvara, om investeringarna skapar jobb, infrastruktur, ökade kunskaper om matförädling och bättre förvaring, så skulle det kunna vara ett steg mot landsbygdsutveckling, säger Paul Mathieu, som arbetar med landfrågor på FAO.

Organisationen Grain är en av de största organisationerna som jobbar med frågan just nu, och dess researcher, Devlin Kuyek är av en annan åsikt. Han tycker att det är naivt att tro att internationella företag skulle kunna bidra till utvecklingen.

–?De är där för att tjäna pengar, och de kommer att exportera både maten och vinsten. Tanken att lokalbefolkningen på något sätt kommer att vinna på att stora multinatio­nella företag sköter jordbruket, bestämmer vem som får arbeta och vad de ska ha i lön, är totalt ologisk, säger han.

Hans organisation kräver ett totalstopp för utländskt övertagande av land i fattiga länder.

–?Lokalbefolkningen ska ha kontroll över sin egen matproduktion, det är det enda rimliga. Just nu går utvecklingen i rakt motsatt riktning.

I byn intill Yalavåtmarken står solen högt på himlen. Kycklingarna vilar i lerhyddornas skugga och bara geten som står fastknuten i ett uttorkat träd verkar orörd av den dallrande hettan.

Jackson Oware håller handen mot pannan där han blickar ut över sitt översvämmade majsfält.

–?Förr levde vi ett bekvämt liv. Vi fick färsk­vatten från floden, det fanns gott om ved och bete för djuren. Nu har vi varken jobb, mark ­eller vatten, barnen blir sjuka och djuren dör, säger han och tittar bort mot äldsta sonen Roni.

Han håller om den randiga betongstolpen och snurrar runt, runt, runt.

–?Vi är för fattiga helt enkelt. Ingen bryr sig om den som inte har några pengar. Men vi ­flyttar aldrig, vi har ingenstans att ta vägen. Här är min far begraven, här tänker jag stanna.

Anna Roxvall

[email protected]

08-13 54 19

  •   E24
  • 05 May 2010

Who's involved?

Whos Involved?

Carbon land deals



Languages



Special content



Archives


Latest posts